Turnering på Casino

casino

Jag har deltagit vid liveturneringar på casino vid ett par tillfällen. En gång på Teneriffa och en gång på Casino Cosmopol i Sundsvall. Första gången jag besökt ett casino var när jag var på Teneriffa och jobbade. Jag följde med en arbetskompis till casinot. När jag frågade hur lång tid en turnering pågick svarade han att den höll på 3-4 timmar och eftersom turneringen startade klockan 19 så räknade jag med att spelet skulle hålla på till runt 00-slaget.

Att delta vid en enklare variant av turnering kostade cirka 800 kronor. En ansenlig summa tyckte jag som inte hade fått lönen än. jag valde att sätta mig i baren där på Casinot. I baren satt en man med ryggen vänd emot mig. Jag frågade honom om han skulle spela. Ja, svarade han, fast på engelska eftersom han var engelsman. Teneriffa är ett mycket populärt resmål bland engelsmän och många britter är bofasta på Kanarieöarna året runt. När han frågade om jag skulle spela och jag sa nej sa han: “Why? Fly?”och inget mer. De två orden avgjorde saken; Jag skulle flyga den kvällen och betalade för min plats vid turneringen.

Pokerspelare är oerhört intressanta människor. De utgör i regel en av tre kategorier av spelare. Proffset som spelar på höga nivåer och gärna vid kontantspelen. de rör sig ofta från världsdel till världsdel och spelar vid olika casinon världen över. Den andra gruppen av spelare är nöjesspelaren. En sådan tar spelet med ro och spelar för en stunds avkoppling. Den tredje kategorin är tuffa gänget. Ett gäng grabbpolare som tror att de är riktiga hårdingar och att de är gangstrar med stor pokerskicklighet. De hade nog bara sett riktiga gangstrar på gamla vykort när det kom till kritan.

Det gick bra för mig den där kvällen. Det var fantastiskt spännande och även roligt att smågnabbas lite med spelarna runt bordet. Fegliret pågick ett tag och tuffa gänget behövde skrämmas igång. Varv på varv gick utan något egentligt spel; “Weaklings” väste jag och tittade mot det tuffa grabbgänget. Då kom spelet igång. Grabbarna tålde nämligen inte att bli kallade veklingar av en kvinna, så nu började de spela sina kort – och åkte ut en efter en. Det glömmer jag aldrig. Över huvudtaget kom det att bli en intressant kväll med många intressanta givar och trevliga människor vid borden. Det hade kunnat bli en intressant film av den kvällen. Min arbetskompis fick gå hem efter tre, fyra timmar precis som han förutspått, men jag blev sittande långt in på småtimmarna innan jag slutligen var inom pengarna. Då gav jag upp och gick all in med en tvåa och en åtta på hand för jag var så enormt trött. Innan jag gick reste jag mig upp och gick fram till de kvarvarande spelarna och skakade hand och tackade för trevligt spel. Jag betedde mig exakt så som ett rutinerat pokerproffs skulle ha gjort förstod jag sedan. Det var bara när dealern fick ropa efter mig att jag glömt vinstpengarna som jag betedde mig som en amatör, eller kanske inte. Kanske jag betedde mig proffsigt även då – som en rik men trött pokerspelare på väg hem för en stunds sömn.