Jag har en del intressanta pokerminnen, som till exempel första gången jag spelade poker. Hade jag levt på 1800-talet så hade jag blivit skjuten på fläcken, där och då för ett parti poker som jag spelade på Körfältet i Östersund. Det var första gången jag spelade poker någonsin. Det är som man säger i pokerkretsar enkelt att lära sig spela poker, men det tar en livstid att lära sig behärska spelet. Men det skulle visa sig att jag hade en mycket speciell och användbar talang för spelet, nämligen förmågan att läsa spelare. I pokerkretsar kallas den här förmågan att tyda motspelaren genom minspel för att avläsa tells. Tells är såna avslöjande kroppsspråk och minspel som en pokerspelare själv är omedveten om, men som en skicklig spelare kan tyda till fördel för sina egna beslut. Det visade sig att jag var i besittning av den talangen. Trots att ingen berättat för mig om detta med tells så var det där vid bordet jag började utnyttja detta med att läsa kroppsspråk och minspel.
Vi var fyra stycken pokerspelare vid bordet. Spelet var mörkpoker även kallat Draw. Det har jag lärt mig på senare tid. Man får en hand, satsar eller lägger sig och därefter får man byta kort en gång och sen är det dags för nästa satsningsrunda. Vad jag gjorde var att titta på motspelarna när de tittade på sina kort och när de satsade. Jag insåg snabbt att motspelarna svalde på ett visst sätt när de hade bra händer, rörde vid håret när de var nöjda med sin hand och så vidare.
Spelet bedrevs med enkronor och efter att ha gjort oerhört bra ifrån mig så började mina motspelare irritera sig på mig och mitt skickliga spel. Säkerligen blev de vansinniga när jag la mig så fort de avslöjat med kroppsspråk och minspel att de satt med bra händer. Jag kastade korten vilket gjorde att de aldrig hade en chans att spela av mig några pengar – och det motsatta var också sant att om jag väl spelade korten så spelade jag av dem pengarna. En av spelarna blev vansinnig, plockade fram plånboken, slet fram en hundralapp och röt; “All in!!!” Enkronorna på bordet utgjorde en ansenlig liten hög men jag var black i vanlig ordning och skulle omöjligt kunna sätta emot utan att större delen av enkronorna skulle gå till mannen med hundrakronorssedeln – även om jag skulle vinna handen. Räddningen kom från oväntat håll. Spelet utgjorde ett intressant skådespel och hade samlat ett antal personer som satt och iakttog pokerspelet. En av dessa sa; “Nej, så där kan du ju inte göra! Det är ju enkronas-poker!”
Det resulterade i att jag vann handen och kunde skyffla ner en enormt massa enkronor i fickan på min rock – sen gick jag ner och köpte sprit på en av stadens motorcykelklubbar. Men en sak är klar som sagt och det är att hade det varit 1800-tal så hade den dålige förloraren skjutit mig på fläcken. Den bilden kan jag se framför mig lika tydligt som på ett gammalt vykort, hur jag flyger av stolen när pistolskottet går igenom hjärtat med min vinnande hand på bordet framför mig; Spader Ess och hjärter två.
